STEC Bloggen 14 Augusti. Östergötland , Gotland Ring , Tunnbröd varsågoda.

Man kan gråta för en hamburgare. Vi är ett litet team. Det är min sambo och jag, hans ibland lite överentusiastiska allt i allo. Jag har sett andra små team, ofta som i vårat fall, olika varianter på hur man inom familjen löser alla roller som finns inom ett team. Alla löser det på sitt sätt och gör det med kreativitet och en arbetsinsats som är fantastisk. Ibland när det är som jobbigast kan man snegla på dom större teamen och tänka att det vore skönt att bara åka till hotellet när det färdigkört för dagen. Lämna över till någon annan som fixar allt under tiden som man tar en dusch och sen beställer mat på valfri restaurang. Men då missar man mycket. Tyvärr har vi upplevt en nedlåtande attityd, ett ”vi och dom” och till och med en känsla av att inte vara välkomna av större team. Nu kan jag ju bara spekulera, men det kanske inte va så bra reklam för dom när ett litet team som vårat vinner serien två år i rad. Men nu till det fina! När mindre (eller större) team hjälps åt. Jag har så många exempel på tillfällen då mindre team gått samman och hjälpts åt. Men jag ska hålla mig till två. Säsongsavslutningen 2020 fick vi så jäkla bra support av ett annat team med likande förutsättningar som vi har. Dom hade inte möjlighet att köra sista tävlingen, men hörde av sig och frågade om vi ville ha ett par extra händer i jakt på vår första serieseger. Om dom va välkomna! Och tillsammans säkrade vi inte bara serien, utan avslutade säsongen med att stå högst upp på pallen i årets sista race. Men en annan händelse har för alltid fastnat i mitt minne. Vi hade en trasig bil, ingen trodde vi skulle kunna laga den på plats. Men vi slet, kämpade och gjorde allt vi kunde. Ringde runt till alla vi kunde komma på för att få tag i delar. Som det ofta blir glömmer man bort saker som mat och vila. När man är helt utmattad, stressad och hungrig är man kanske lite överkänslig. Att då mötas av någon som kommer med nygrillade hamburgare och orden ”jag ser ju att ni behöver äta” Jag saknade ord då, och det gör jag ännu. Det var första gången jag blev tårögd på grund av en hamburgare. Tack för maten! Btw.. vi fick ihop bilen och det blev pallplats. Förbannat god burgare det där.